Vill ni veta! Igår när vi var och tränade kom jag på att jag skulle sätta upp ett mål under tiden jag är i Geilo. Det är kul med mål. Mitt mål skulle bli att springa en mil under timmen för att liksom lyckas behålla lite kondis och så va. Under tiden som jag är här. Mmm, hade faktiskt tänkt det. Jag har typ aldrig sprungit en mil förr. Jag brukar vara asnöjd efter en sisådär 5 km...
Men så vid 21 ikväll drog jag upp till hotellet för att springa av mig lite och fördriva tiden eftersom Sandy är på utflykt. Jag gjorde det tufft för mig dessutom; ingen musik och världens tråkigaste norska tv-program framför mig.
Trots det blev jag så pepp på mitt mål att jag sprang den där milen på ca. 55 minuter dagen efter jag hade satt upp det. Tror ni jag var nöjd. Tror ni jag var svettig. Tänk att det ska behövas ett litet mål för att det ska bli kul. Vad ska jag nu hitta på säg?
På väg hem i ett becksvart Geilo körde det förbi en bil som stannade lite längre fram och körde upp på cykelvägen. Jag gick förbi och hoppade till likt en vettskrämd kanin när bilen plötsligt tutade. Helt automatiskt låtsades jag som ingenting och fortsatte gå i samma takt tills jag satte nyckeln i låset, smällde igen dörren, försäkrade mig om att den var låst, sprang upp på övervåningen och släckte lamporna. LIVRÄDD.
Till råga på allt blåser det kuling här vilket innebär att det knakar och dunkar i hela huset. Det låter faktiskt läskigt.
Emellanåt hör man tåget som tutar och dundrar förbi i en rasande fart. Tågrälsen utan bommar som man passerar varenda dag. Som taget ur en skräckfilm. Också är jag helt alone här i vildmarken ikväll! Fick det här meddelandet av Sandy och jag skrev tillbaka:
Det sjuka är att nu när jag läser det låter det lite töntigt. Jag blev på riktigt rädd av att en bil tutade. Seriöst. Så lätt är det att skrämma upp sig själv. Skärp mig.
Men nu får hon faktiskt komma hem :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar