endorfiner.

Hur det typiskt sett går till när jag bestämmer mig för att jag ska ut och springa. 

Jag försöker motivera mig själv hela sista timmen på föreläsningen och tänker att jag inte ska sätta mig ner när jag kommer hem så att jag inte riskerar att somna. 

Cyklar hem, kommer innanför dörren och sätter mig ner. Ska ju "bara kolla facebook" vilket även betyder kolla de femtioelva bloggarna som kanske - men troligtvis inte - har uppdaterats. 

Drar på mig träningskläder i måttligt fartfyllt tempo och funderar på hur kallt det är. Springer till fönstret och kollar femton gånger för att jag tror mig kunna bedöma hur många grader det kan vara genom att kolla på luften. Och för säkerhets skull även några klick på klart.se så att inte himlen tänker öppna sig. 

När jag kommit så långt in i matchen finns risken att det faktiskt har hunnit börja regna alternativt att jag hunnit bli hungrig. Eller mest troligt att det hunnit bli kolsvart ute vilket fallet var även idag.

Det finns med andra ord många hinder på vägen men fy fan vad jag aldrig ångrar det när jag väl springer där och åtminstone känner mig lätt som en fjäder, med dunkadunka i öronen på högsta volym. Då hade man kunnat springa jorden runt på en kvart. Okej salt salt, men 20 min kanske.

Lyssnade för övrigt på lite Deadmau5 - At play och fnissade för mig själv där jag sprang. Magstarkt hade man kunnat säga att det är. Och då skulle jag inte vilja kalla mig överdrivet pryd. 

We♥it.