"Alla pratar högt för sig själva och ingen bryr sig"
"Du måste verkligen träna på att tala i klassen".
Det är inte första gången barnet får uppmaningen och nu börjar ett nytt läsår. Barnet har aldrig pratat särskilt mycket i någon klass. Lärarna har alltid "pushat" barnet att ta mer plats, att höja sin röst, att skrika högre än alla välsmorda idol-ungar som har en ledtid på 0,1 sekunder mellan tanke och högljutt svar i klassrummet, oavsett vem som har ordet.
Barnets kunskaper är det inget fel på, tvärtom kryssas mål efter mål av i förtid. Ändå har barnet en utmaning framför sig, säger skolan. Kanske till och med ett problem. "Speech", manar den amerikavurmande mannen på utandning. "Det är lösningen! Att få lektioner i talekonst skulle dessutom göra Sverige till ett konkurrenskraftigare land".
Det är möjligt att det skulle göra skillnad på kort sikt.
På lång sikt kommer vi att gå under.
Det talas precis över allt. Men vem är det som lyssnar?
Inom politiken är det en dygdatt lägga örat mot marken. Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och alla politiska pasteller däremellan gör ett nummer av att "lyssna in" verklighetens folk för att förstå vardagens vedermödor, ja kanske själva livet. Men i berättelserna förmår de ändå bara höra delen som förstärker den egna politiska modellen. Samma undersköterskas stolta redovisning av sin dag med blöjbyten, provtagningar och behovet av tröst på sängkanten kan användas både som intäkt för ett lyckat jobbskatteavdrag, och behovet av att använda samma peng för att anställa fler kollegor.
I tv har rolighetskravet och "de personliga varumärkena" lett till att intervjuoffren reduceras till staffagefigurer mot en ragga-da-dish fanfar när programledaren levererar för egen räkning. Det är ofta vansinnigt roligt. Men när sjukan sprider sig till mer ordinära intervjuprogram blir det långt mellan öarna av insikt. Alla som har skrivit en nyhetsartikel eller satt ihop ett tv-inslag har någon gång stoppat fingrarna i lyssningsorganen för att undvika berättelsernas gråskalor till förmån för underhållning.
Häromdagen var jag där själv. Den påannonserade konflikten mellan ett rabattkupongföretag och en företagare som upplevde sig illa behandlad visade sig i direktsändning vara löst. De tidigare kombattanterna utbytte näst intill ömma blickar i tv-studion medan den hörselskadade journalisten, alltså jag själv, desperat påstod saker som "Men du fick ju ändå stänga din butik på grund av problemen med rabattkupongerna". "Va? Nej."
Ridå.
Det är också makt att inte lyssna.
I ett redan klassiskt tv-klipp från Aktuellt i veckan möts justitierådet Göran Lambertz och Leif GW Persson om Lambertz påstående att det ändå fanns motiv att fortsätta utreda Sture Bergwalls påstådda mördande. Leif GW Persson bjuder på oslagbar underhållning när han vägrar lyssna. Han suckar och ser bort och antecknar under det att Lambertz gör sitt bästa att förklara hur han tänker, oaktat om det är klokt eller inte. Leif GW Persson gör sitt yttersta för att slippa höra och han vinner slaget, kriget om svart eller vitt som så sällan går att applicera på den gråmulna vardagen.
Vanheden, eller jag menar Ulf Brunnberg, vägrar lyssna på dem som visar att jämställdhet snarare förebygger dåd som mordet på en kvinnlig häktesvakt än framkallar det. För att inte tala om den republikanske senatorskandidaten Akins oförmåga att verkligen lyssna till samlad medicinsk expertis och utsatta brottsoffer som vittnar om att kvinnor visst kan bli gravida efter en våldtäkt.
Det är som att vi lever i en värld av dårar. Alla pratar högt för sig själva och ingen bryr sig. Det finns ingen tid för tvekan och den som vill bli uppmärksammad har i genomsnitt 1,30 minuter på sig innan någon annan skriker högre.
Det tysta och lyssnande barnet, barnet som inte har lust att tala framför klassen, är den som ser mest och vet mest. Ytterst få nyanser undgår dess radar och i stillheten växer en, vågar jag säga konkurrenskraftig, kunskap om människorna ja själva världsalltet, för att vara riktigt högtidlig.
Ändå är det barnet som har ett problem.
